Algot och författaren har kämpat i decennier för att ge barnen relevanta kunskaper om oss människor och vårt ursprung. Nu har vi chansen att få sprida kunskaperna i lite större omfattning. Här kommer ett litet stycke som beskriver vad allt detta handlar om: Maria och Elmer hamnar ofrivilligt i 1860-talets Östergötland, på en större gård vid Motala ström. Gården har hästar och anknytning till kavalleriet; herrskapsfolket är välbeställt men livet på gården är samtidigt jordnära, arbetsamt och beroende av naturens villkor. Barnen möter människor som arbetar för att sänka en sjö och vinna ny odlingsmark. För 1860-talets människor är detta ett sätt att skapa mat och trygghet. För barnen, som kommer från vår tid, uppstår tidsmysteriet: det vatten som människorna då kämpade för att bli av med försöker vi i dag hålla kvar genom våtmarker. Älgjakt. Statare och gårdsfolk kan tas i anspråk som drevfolk, medan Maria först får hjälpa till att köra ut mat och dryck. När folk behövs hamnar också hon nära eller i drevet. Jakten blir inte en modern jaktutflykt utan en stor händelse: hundar, rop genom skogen, skott, ett fällt djur, blod, urtagning och tung transport tillbaka till gården.

Maria och Elmer är inte turister i historien. De måste hjälpa till. Maria har räddat stoet Helga ur ett dike och står sen inför en död älg som gårdsfolket tar hand om. Människorna är ej okänsliga. De lever nära födelse och död på ett sätt som barnen inte är vana vid. Just därför kan upplevelsen bli begriplig. Tidsmysteriets pedagogiska idé är inte att ställa den analoga världen mot den digitala. Berättelsen ger först den kroppsliga erfarenheten: lera under stövlarna, en rädd häst, mygg och sensommarvärme, lukten från skogen, fiskfjäll, rök och kanske blod på förklädet. Därefter blir datorn eller mobilen ett redskap för nyfikenheten.

Efter sagoläsningen kan barnen söka vidare: Hur såg Östergötland ut 1866? Varför sänktes sjöar? Hur fungerade statarsystemet? Vilka regler gällde för älgjakt? Hur leker gäddan? Varför anlägger vi nu våtmarker? Det som var rationellt och nödvändigt för människor omkring 1866 kan få konsekvenser som blir tydliga först många generationer senare. Tidsresan skapar distans utan att döma. Barnen får möta en verklighet som ibland är hård och blodig, men också full av kunnande, ansvar och samarbete. Dagens digitala verktyg får sedan göra det de är bäst på: hjälpa nyfikenheten att fortsätta utanför berättelsen.

Författaren till den här bloggen är Roland Arvidsson – alltså jag. Den i denna stund, skrivande man, kring 70. Gammal som gatan på utsidan, men den lille vetgirige gossen Botte på insidan. Varje sekund i livet drabbad av förundran. Ensam i granskogen, spanande efter en trygg fast punkt i kosmos. Ibland är den där, oftare än den inte är där. Med åren allt tydligare. Den heter förundran. Minnet av den första riktigt stora avgörande stunden som överlevt klart varje gång jag stannar upp och spanar ner i kärret. Salamanderns svarta silhuett mot en ljus dammbotten. Av vänlig lera som lär fötterna sjunka ner en liten kort bit, men som höll sig fast och fjädrande, så jag kunde kliva vidare och spana efter nästa under. Den, till synes, bräckliga, långsamma ödleliknande krabaten som är sin egen motsägelse; ett evolutionärt underverk som ständigt återkommer ur asklagret efter en skogsbrand. Kliver ner i det lilla kvarvarande vattenhålet och hittar en partner som hjälper till att föra livet vidare. Den lille gossen Bottes förundran vid kärret övertygar mig om meningen med att se framåt. Trots att det aldrig blev som man tänkt sig någon enda gång i det långa, sega livet.

I sfären med silhuetten som är barnets säkra väg framåt i livet, finns självsäkerheten, som får mig att släppa kontrollen vid den stora överbelamrade middagen med gänget. Leta efter den där anekdoten som kan överraska resten i sällskapet och utlösa det perfekta skrattet. Igenkännandet som skapar trygghet. Runt bordet denna gång sitter Algot, närmast mig. Sen Ebba, den grävande reportern och rakt fram den kloka Vigdis, med förmågan att få sällskapet att hålla fast i den röda tråden. Bredvid henne, Adde som bidrar med den lille nyfikne pojkens frågor som håller samtalet vid liv. Vid min högra sida, Piraten. Det levande uppslagsverket, fyllt med vetenskap och skrönor från kräftornas och ålens gömmor under stenarna och ända ner från avgrunden nere under Sargassohavets drivande tångarter och ryggradslösa skaldjur. Alla representerade vid middagsbordet. Nästan alla. Ålen är inte med längre. Den är, med all rätt rödlistad, störd av människors jakt efter ökad standard. Den äts upp av turbinerna som alstrar välfärd. Festen blir alltmer ljudlig i takt med att Piraten delar med sig av sina skrönor. Fritiof Nilsson eller Edward från skärgården är den ständige hedersgästen. Gourmet, trendmakarna och Gud vet vad allt han är. I alla fall den största nyttan vid bordet.

Algot och hans gäng, framför Dartmoor.

Välkommen till WordPress! Det här är ditt första inlägg. Redigera eller ta bort det för att ta det första steget på din resa som bloggare.